Alla har vi en historia.
Barndomen, kärleken, jobbet, livskriser… det formar oss till den vi är idag, vilken person man blivit och vår inställning till saker och ting. Historian kan lämna en sötma men också en bitter eftersmak.
Just nu är jag inne i en intensiv period med kursverksamhet, en fantastisk förmån att få lära ut det jag känner en sådan passion för. Broderi i olika former.
Jag brukar alltid börja första kurskvällen med att fråga efter deltagarnas broderi-historia. Det är alltid lika spännande att höra vad som väckt deras broderiglädje… men också vad som absolut tagit kål på den i något skede.
De flesta har en korsstygns-historia, mer sällan en frihands broderi-historia. De har kanske börjat brodera en doptavla i korsstygn till äldsta barnet som aldrig riktigt blev klar, de hade påbörjade projekt för 10-20 år sedan men de fick aldrig lust att avsluta dem så de gav broderiet till sin mamma för att avsluta det. Eller, som även i mitt fall, började ett korsstygnarbete i syslöjden i lågstadiet i form av initialerna på en gympapåse som jag fullständigt avskydde från första sekund och det tog många år att återhämta sig från det statiska tråkiga projektet.
I mina kurser hoppas jag kunna ändra på deltagarnas eventuella negativa broderihistoria. Göra tråkiga korsstygns projekt till roliga, känna att handgjorda broderier inte behöver vara perfekta och att våga tänka fritt och skapa gränslöst.
Mitt mål med kurserna är att deltagaren vågar börja tro på sin förmåga att skapa fantastiska broderier, se det vackra i det personliga hantverket och att hitta glädje i den egentid broderi ger.
Därför ska jag även inkludera min hatkärlek till korsstygn tillsammans med favoritstygnen i en helt ny kurs som jag startar nästa vecka vid Korsholms vuxeninstitut. Nybörjarkursen ”Lär dig brodera med Perre”.
För även korsstygn i modern tappning utan tidspress eller krav kan vara fantastiskt roligt, med den inställning har min hat-kärlek till korsstygn genom åren blivit till kärlek.
