Jag har två födelsedagar, idag är en av dem. 20 maj. För varje år som går blir dagen mer och mer viktig.
Med risk att låta sentimental så är det så.
Den firar jag och min käresta med att skåla i Champange, år efter år efter år… för livet, kärleken och att vi fortfarande finns här, tillsammans.
Och det gör vi i år med.
Som 35 år gammal, eller snarare ung, fick jag min bröstcancerdiagnos den 20 maj. Året som följde var något helt annat än vad jag tänkte jag skulle uppleva när jag fick min diagnos. Men efter operation, cellgiftsbehandling, strålbehandling, cellgiftsbehandling igen och antihormonell behandling stod jag där, skallig, lite skamfilad och med bara ett och ett halvt bröst kvar, men framför allt levande.
Då bestämde vi oss, min man och jag. Vi ska alltid fira dagen den 20 maj efter detta. Den svartaste dagen skulle göras till en härlig dag, varje år. Och det har vi hållit fast vid.
Livet kan ge oss riktigt jävla käftsmällar ibland. Det lämnar ofta efter sig en besk eftersmak som är svår att bli av med, men också bra delar när man väl orkar lyfta blicken. Idag kan jag ärligt säga att jag lever fullt ut trots mina egna cancerdemoner som i början ofta gjorde sig påminda i form av en rädsla för att cancern skulle komma tillbaka och cancerdemonerna klamrade sig fast med sylvassa klor sittande på min axel, men tid har gjort dem mindre och nästan osynlig och är de numera bara en liten viskning mycket sällan.
Man blir rätt avskalad och naken som cancerpatient och det är lätt att tappa fotfästet, att hitta tillbaka till det nya normala, åren efter diagnosen var en uppförsbacke, det nya normala kändes ju inte alls som normalt. En sorg över att inte längre vara den odödliga och vetskapen om att allt kan ändra så snabbt var en sorg som man bara behöver gå igenom. Men det tar tid.
Men då var då och nu är nu. Att lyfta blicken och se fördelar.
Canceråret gjorde mig modigare. Efteråt var perspektiv på saker och ting helt annorlunda. Det är lättare när man genuint kan känna att det är inte så farligt, det finns värre saker här i livet. Jag vågar numera bli arg, jag vågar gå min egen väg på ett nytt sätt och jag vågar förverkliga mina drömmar. Det är en klar fördel här i livet.
Fördelar finns. I överflöd.
Jag kan genuint känna att hittat det nya normala, som just bara är så rätt.
Jag vågade förändra och jobba mindre och förverkliga mer.
Jag är fortfarande här. Tillsammans med min man och mina nu vuxna barn. Min familj har växt till sig, nu med barnens sambon och hundar. Så mycket kärlek.
Jag får numera jobba med cancerpatienter och palliativa patienter som deras sköterska, och det ger mig möjlighet att varje dag ge tillbaka av all den hjälp jag fick själv, då för många år sedan. Att få arbeta med det man är genuint intresserad av är stort.
Jag får också varje dag jobba med ett hantverk jag älskar – broderi, och ge det tillbaka i form av workshops och kurser och bara få njuta av att dela med mig av kreativitet till andra, och inte minst sprida budskapet om hur terapeutiskt ett hantverk kan vara. För jag vet, ibland kan ett handarbeta vara det enda som får en att blicka inåt för att orka blicka uppåt och framåt.
Så idag skålar vi, för att åter på årsdagen få konstatera att det nya normala är alldeles fantastiskt.