Att bli vuxen, att bli medelålders, har många fördelar även fast det i media idag ofta fokuseras på nackdelarna med att bli äldre.
Den främsta fördelen för mig är att jag i större utsträckning mer och mer inser vad jag vill och vad jag inte vill. Vad jag är bra på men även vad jag är mindre bra på. Och jag vet framför allt mer och mer vad som är värt att behålla och vad som är värt att bytas ut.
En kvinna i sina bästa år byter aldrig ut sin frisör och sin gynekolog sägs det. Så är det bara. Men jag skulle vilja tillägga att en kvinna i sina bästa år aldrig byter ut sin frisör, gynekolog OCH tatuerare.
Tatueringar är personliga. Varje tatuering har sin egen historia. Och när du väl hittat någon som kan hjälpa dig föreviga din historia så håll fast vid den. Även fast det ibland är rätt smärtsamt på flera plan – the Art of Pain.
Denna vecka blev jag ännu en broderi-tatuering rikare. Vi är den vi är. Friheten i att riktigt nörda in mig på det jag älskar. Jag är hellre en broderinörd och brinner för något – än att inte brinna alls.
Nico Ström / Black Knight tattoo i Vasa lyckas alltid fånga precis det jag vill i mina tatueringar.
Många broderitatueringar har det blivit under de senaste åren av Nico.
Men även mandalas.
Min första tatuering var en början till många fler. En liten oskyldig men trotsigt svart strålningsmärke – en liten symbol på vad jag klarat av, en cancerbehandling som 35 åring. Några år senare blev den omringad av en Mandala. Allt har sin tid.
Jag är övertygad om att om vi helhjärtat går in i det vi gör, så kan vi göra skillnad. Vad det än gäller – jobb, fritid, familj, vänskapsrelationer, fritidsintressen… helhjärtat engagemang gör skillnad. Framför allt gör det skillnad för dig själv. Vissa kallar det att köra pannan in i kaklet, jag kallar det passion för det vi gör.
Så ja. Medelålders tanter behöver definitivt sina tatueringar. Deras historia behöver också berättas.