Åldern är bara en siffra sägs det. Men ibland slår det mig, det uttrycket är bullshit. Speciellt halv sex på morgonen när jag vaknar av telefon alarmet och kinderna är skrynkliga av kudden – skrynklor och rynkor som rätar ut sig först vid lunchtid. Man är stel o styv och ligger kvar i sängen en stund för att känna efter var det gör mest ont i dag då? Rumpan behöver inga baggy jeans längre, den saggar väldigt bra fullständigt av sig själv. Andra dagar är man the queen of fucking everything. Det kallas klimakteriet.
Jag är 52 år. I kroppen. Men i knoppen är jag betydligt yngre, precis som de flesta. Och tur är väl det. För det triggar mig att hela tiden mot nya utmaningar och mål. Ibland orealistiska, ibland inte riktigt kloka men nu och då helt fantastiska mål som känns så jäkla bra när de är förverkligade.
Hela livet har jag varit och är triggad av utmaningar. Ibland floppar det, men för det mesta går det så mycket bättre än jag trodde. Ju äldre jag blir hittar jag tyvärr oftare allt fler orsaker till att inte anta det nya men som tur är vinner de argumenten sällan. Jag är inte alltid logisk i mitt tänkande.
För ett år sedan började jag ett nytt jobb som cancerskötare, startade mitt företag Sisterhood Embroidery OCH beslöt mig samtidigt att börja studera full fart och göra 30 sp för att bli sakkunnig inom palliativ vård (sjukskötare som har spetskunskap i att vårda obotligt sjuka). Familjen skakade på huvudet och min dotter försökte påpeka att nu gjorde jag det igen, pannan ända in i kaklet. De har varit med förr när jag trodde att dygnet har 36 timmar och inte 24. Men när jag väl bestämt mig så fanns de där och peppade hela vägen.
Det blev nog en av det svåraste utmaningar jag tagit mig ann. Att studera som medelålders klimakterietant var sjukt jobbigt, om inte förr så nu var det bara att inse att åldern hunnit i kapp mig. Jag var på väg att ge upp studerandet var och varannan vecka, men hade turen att ha min sister in crime” med mig som också antagit utmaningen, min fina vän Nina peppade mig från start till mål. Utan henne skulle jag lagt av, men när ena låg på golvet, hyperventilerade och på gränsen till att slänga in handduken så peppade den andra och vice versa. Vi fick båda examen förra veckan och euforin över att vi klarade det, tillsammans, är helt obeskrivlig. Nina, du är min hjälte!
Jag har sedan ett år fått arbeta som cancerskötare och palliativ sjukskötare, så oändligt tacksam över det. Jag trodde i min ungdom och nyutexaminerad barnmorska att inget kommer att överträffa det magiska i att som barnmorska få vara med när ett nytt liv tar sitt första andetag och en ny världsmedborgare föds, men arbetet med obotligt sjuka och döende patienter har öppnat mina ögon för livet på ett nytt sätt. Att få finnas till, närvara och stödja en medmänniska i att finna ro inför det som kommer att hända och hjälpa dem att finna något slags lugn i att livet är på väg att ta slut, är för mig om möjligt ännu större. Sista andetaget med ro i själen är obeskrivligt fint. Lika naturligt som födelsen och första andetaget är, kan döden och sista andetaget få vara och betydelsen att leva tills man dör är så betydelsefullt.
Att starta upp ett eget företag tillsammans med andra utmaningar har överraskande nog gett mig den energi som behövdes för att orka med senaste året. Hade aldrig trott att jag skulle få möta så mycket positiv respons och härliga människor via mina kurser, workshops och broderikanaler. Att riktigt få nörda in sig i, om du frågar mig, världens bästa hantverk och kunna ge verktygen vidare så att fler och fler upptäcker det fantastiska i att brodera. Det är stort. Då överlever man bokföring och andra administrativa tråkigheter som ett företag innebär, det är trots allt bara en liten del av hela härligheten.
Man är aldrig för gammal för att göra förändringar, man är aldrig för gammal för att förändra, och det viktigaste av allt, man måste vara beredd på att utmana risken för att misslyckas för att kunna genomföra och förverkliga nya mål.
Så ja, senaste året har varit annorlunda, men bra annorlunda. Tungt, ibland sömnlöst och påfrestande… men i det stora hela helt sjukt bra. Och sist men inte minst är det väldigt skönt att kunna bevisa för sig själv att klimakteriet inte automatiskt betyder att ”bäst före” datum passerat. Kan tom vara så att det bästa ännu ligger framför en.