Häromdagen mötte jag en bekant gammal läkare på stan. Han såg rakt förbi mig och var helt uppe i sina egna tankar och såg inte mig, men jag kommer aldrig att glömma mitt första och enda möte med honom som läkare, en enda gång sågs vi.
Det var han som berättade för mig att jag hade cancer, bröstcancer. Då var jag 35 år och kunde inte sluta stirra på hans händer vid besöket och kom på mig häromdagen att åter igen att stirra på dem. Jag tyckte de var enorma då, men inte längre. Nu var han en gammal man men mötet fick mig ändå lite ur balans.
Det är länge sen nu, men en diagnos mitt i livet förändrar en. Från att ha nått rock bottom i rädslan över hur det skulle bli och vad som skulle hända var det inget annat val än att ta sig upp och igenom. Och det gick. Tillsammans med familjen och vännerna. Lättnaden bland de mina var stor när operation och behandlingar var över och håret på min kala skalle började växa igen.
Men det som många inte inser, förutom de som själva varit där… är det att då börjar den stora utmaningen, att hitta tillbaka till det nya normala, att våga känna glädjen över att man överlevt och förväntningen att köra på igen. När man egentligen bara är enormt rädd och vilsen och inte vet hur det nya normal ska se ut. Man drabbas av den stora cancerbaksmällan.
Det är då jag upptäckte det terapeutiska i hantverk.
Jag började sy lapptäcken – ” Bäbistäcket”. Och då pratar vi väldigt många. I alla de färger och mönster. Jag satte fokus på något annat än tankarna som jag inte riktigt kunde få någon ordning på. Det blev ca 70 lapptäcken för bäbisar i rasande fart. Och lite som Forrest Gump när han sprang tvärs över USA, så slutade jag bara tvärt. En dag var jag klar med det.
Men det fick mig att inse att hantverk är inte bara ett hantverk, det kan hela, läka och hjälpa en att ta en time out när det behövs som mest.
Numera är mitt hantverk inte lapptäcken utan det är förstås broderandet som är mitt andnigs hål och inspiration, men även mitt arbete. Men jag behöver det. Trots att cancerdemonen inte lägre får mig att ligga vaken på nätterna så kan livet själv och alla måsten bli för mycket och vara lika jobbiga som cancerdemonen och rädslan för återfall.
Det handlar om att hitta sitt eget rum, där man kan fokusera inåt och stänga ute allt annat om så bara för en stund.
Det är terapeutiskt, helande och otroligt roligt på samma gång.
Så pröva. Ge ett hantverk en chans.
Alla behöver få zooma ut ibland.
